Historien fortsätter

När man blir sjuk vill man ju gärna veta vad som är fel och få en diagnos, dels för sin egen skull men också inför alla andra. Arbetgivare, försäkrings-
kassan, släkt och vänner vill alla veta vad som är orsaken till ens problem och svårigheter, men orsaken kan vara svår att få fram.

Första hindret är du själv.

Att fatta att man är sjuk när symptomen inte gör dig direkt sängliggande kanske, eller när man tänker att man är oumbärlig på jobbet och ingen annan kan göra jobbet lika bra. Allting handlar om att ge efter och inse sina begränsningar vad de än må vara, den processen kan ta några år, det vet jag. Tiden kommer till slut när man måste söka hjälp och då kommer:

Andra hindret är sjukvården.

För det första måste du få en tid och hoppas att få den inom en snar framtid. Sedan är det bara att hoppas att man får en bra läkare och som finns kvar inom vårdcentralens väggar ett tag. Imitt fall hade jag flera olika läkare från början och när jag fick en stadigvarande var han inte klok. Jag kom med flera förslag som kanske skulle göra mitt liv lättare, men icke. Visst fick jag alla remisser jag behövde under resans gång, men när läkaren sa att om jag gick ut på promenader, gick ner i vikt då skulle jag bli bra i huvudet. Några av de läkare jag mött har ansett att det hela är psykosomatiskt och att jag bara inbillar mig. Efter detta möte bytte jag läkare och fick en helt underbar sådan, efter ca6 år började jag få förståelse och hjälp. Fick gå ett program på smärtrehab och det fick mig att inse vissa saker och bli medveten på ett annat sätt.

Istället för att stuva undan smärtan bör man släppa fram den och låta kroppen lyssna på signalerna den får. Annars kanske man överanstränger sitt ömma område och får ännu mera ont. Ett exempel är att istället för att dammsuga hela huset kan man avbryta och fika lite, eller göra någon annan syssla. Att lägga upp livet på ett annat sätt än man är van, det är inte lätt. Jag var en helt annan person än den jag trodde att jag var och resan genom programet var inte lätt men lärorikt.

Tredje hindret är omgivningen.

Att försöka förklara för arbetsgivare, arbetskompisar familj och vänner hur man har det kan vara trixigt, speciellt om man inte har någon diagnos. De tycker att man ser så frisk och fräsch ut och kan inte se det man känner, och hur skulle de kunna göra det i och för sig. Det är lättare att förstå en influensasjuk människa som har 41 grader i feber än någon som har ont i hela kroppen och låtsas som ingenting. Missförståelse kan ge upphov till misströstan och kan spä på ev deppighet. Om man då kan säga att man har t ex reumatism så blir det enklare.

Fjärde hindret är försäkringskassan.

Där kan jag i mitt eget fall inte klaga på förståelse och att jag aldrig blivit nekad de olika ersättningarna. Vad jag haft problem med är handläggningstider och att aldrig ha en enda handläggare. En gång blev jag kontaktad av den jag hade då och det var bra, alltid enklare att förklara situationen muntligt. Men man behöver ju bara öppna tidningarna för att läsa om alla konstiga beslut som blir tagna inom försäkringskassan.

Jag har ännu inte fått någon diagnos, so what!

Tjao alla sjuka!