Batteriladdning

Sjukskrev mig och har nu varit hemma snart en vecka, gud så skönt och välbehövligt. Nu känns det ganska bra att jobba i morgon och det var länge sedan den känslan fanns, har försökt att komma ifatt här hemma och få mammas sjukdom ur fokus ett tag. En i vårdpersonalen sa en bra sak -Ta hand om dig själv så tar vi hand om din mamma. Det var så himla skönt att höra de orden.

Nu ska jag skriva om lite annat också, t ex att jag just kommit på att det är första advent till helgen och julen kommer med stormsteg. Vi har ju inte julklappar (konstigt att det ändå ligger några under granen) men man ska ju pynta. Då kommer den stora frågan Var är de? och -Vilken stil ska jag ha, den röda eller frostiga?

Som vanligt gräver man väl fram allteftersom, adventsstakarna har jag en aning om var de är och sen vet jag inte hur mycket man ska ladda. Känner faktiskt för en vit och frostig julstil, det känns lite krispigt och lätt, men den traditionella röda julen är ju så himla varm och omfamnande. Tja det blir väl precis som alla andra år, granen kläs i allt vad huset har att bjuda på i färgväg, tomtar lite varstans (har man tur hittar man sen alla innan midsommar),samt de säkert snart 50-åriga julgransljusen som jag tror att vi alltid haft.

Traditionen av hur pappa la ut hela slingan innan fastsättandet, koll om alla lampor var hela och sedan den mycket viktiga ordningen som de skulle sättas fast. Med tanke på att pappa i princip alltid smakat av julsnapsen vid detta tillfälle gick det ändå bra och när ljusen var fastsatta så var det min tur att göra resten av dekoreringen. Vid det laget låg pappa i soffan och tittade ev på tv (eller sov). Detta hände alltid kvällen innan julafton, möjligen en eller två dagar innan och så är det hemma i min egen familj nu också. Nu när mina barn är utflugna så frågar de varför och kan inte förstå detta för alla andra tar in den mycket tidigare, tror inte dessa traditioner förs vidare.

Nu blir det kaffe.

Tjingeling!

Varför just mamma?

Allt har gått som på räls...ett tag...men sen spårade tåget ur. Mamma var till och med hemma och åt tårta på min o F´s födelsedag, visst "försvann" hon men kom lätt tillbaka. Så började hon bete sig lite underligt igen och vi tog det som normalt för mamma. Men när min syster kom från sthlm så började läget att förvärras snabbt, nu menar jag ju inte att det berodde på min syster, hallucinationerna och vanföreställningarna blev fler och fler.

Kände att jag ville se själv med egna ögon hur hon hade det, svårt att ta in allt när andra berättar. Tog i alla fall ledigt från jobbet på torsdagen för att umgås lite med henne. Kunde prata lite med henne så surrade hon till det. Alla tavlor var nedplockade, täcket var hoprullat i en påse under bordet och hela hon visade hur trött hon var.

Fick veta av personalen att hon stått i korridoren bakom en gardin och gråtit, varit rädd och ledsen. Det förstår man när man vet att hon upplever hur det är dödsskjutningar och jakt på henne. Blev också upplyst om att en anhörig hade höjt rösten åt henne för ca tre veckor sedan, då visste jag vad som startade denna psykos. Min mamma är en snäll, hjälpsam människa som tar illa vid sig av att bli bemött på ett sådant sätt, denna anhöriga borde inte få komma in igen. Mamma ville inte vara ute i samlingsrummet mer än nödvändigt och blev sakta men säkert sämre.

For iväg för att köpa lite frukt till henne och när jag kom tillbaka hittade jag henne i ett litet rum där de brukar ha möten, där var svart och i skydd bakom en stol och under en kofta satt min mamma. Hon ville jag skulle gå för snart skulle de komma för att skjuta henne, jag sa att jag skulle kolla med v. Tog några lugna andetag och gick sedan in igen och sa att personalen jagat bort dem och att jag inte kunde se några längre.
- Är det över? frågade hon.
- Ja, det är över nu mamma, svarade jag. De sitter och äter i godan ro just nu, ska inte du också ha lite mat.

Hon gick med på detta och fick maten in till rummet. Hon började svamla lite men jag kunde prata bort det och när jag gick verkade hon lugnare. Tog ändå kontakt med Psyk-akuten och de tyckte hon borde komma in, så jag planerade att göra så på fredagen. Men när blir något som man planerat?....

Fredagen:
Mamma var redo för att åka in på lassa men så ringde syrran, geriatrikläkaren hade ringt till henne och sagt vilken diagnos hon fått och att hon skulle få en medicin som skulle mildra hennes h-o-v. Sedan k ommer jag inte ihåg turordningen men det ringdes en hel del till akut-psyk, äldre-psyk, geriatriken och ingen visste någonting om någon medicin. Mamma listade ut att det vat på psyket vi skulle och började jaga upp sig och jag ville inte stressa henne så när boendeläkaren sa att hon fått medicinföreskrifter så slopade jag det projektet.

Underligt är att boendeläkaren skrivit två brev till geriatriken för att få hjälp och under en vecka inte hört något. När jag ringer första gången så har remissen just kommit (torsdag) och läkaren skulle få det, men det kunde ju ta några dagar. Jag underströk då att situationen var akut och det gick inte att vänta. Tydligen var det därför som läkaren ringde tidigt (ca 08.00).

Har hälsat på henne idag och då satt hon i dagrummet och sov, ville inte väcka henne utan frågade personalen om hur det verkade om medicinen hjälpt. Men inte ännu i alla fall, fortfarande lever hon i mardrömmen om att någon är arg på henne och att hon ska skjutas.

Vilken diagnos det var??....Jo, den vanligaste av dem alla, Altzeimers. Tydligen i ett tidigt skede men med psykoser som följd.

Lite julkänsla

Idag har jag klarat av det första lussebaket och dessutom petat in lite arraksbollar, så känner jag att det måste göras lite kusar. Tja, anisringar då, kärt barn har ju många namn.

Har på ljusslingan i växthuset också och det ser så mysigt ut, fåglarna flaxar på runt deras matplats så till den milda grad att det får fyllas på väldigt ofta. Får väl se om de stannar kvar när grannen börjar mata dem. Nu saknas bara lite snö, med betoning på lite, är ingen större älskare av snömassor direkt. Men litegrann för ljusets skull.

Sedan håller jag på att repa mig efter allting som ska ordnas för mamma, adressändrin, flytt och en massa andra papper som ska hit och dit. Men nu är hon inne i boendet även om inte hon är helt nöjd så känns det bra för oss anhöriga, det är ett fint ställe och personalen är trevliga och hjälpsamma.

Hundarna har vägrat gå ut i det gråa regnandet men ikväll blev de tvingade till en promis. Mikko gillade inte det men det var så skönt att gå ut efter värmen i köket, jobbigt att baka men gott.

Nu ska jag ta mig något gott så

Tjingeling!

Vi vill inte gå ut i rusket...Snääääääääääääälllla!!!

En glad dag!!!!!!

Det här inlägget blev sparat som ett utkast och gäller för fred 5 oktober.

Idag blev jag såååå glad. Mamma har fått plats på ett demensboeende och vi ska få titta på den i morgon. Det ska bli spännande att se hur man kan möblera och hur mycket som får plats av det vi tänkt. Om det funkar för boendet så ska vi försöka köra över allting i morgon, även om den dagen då blir fullbokad.

I all röra med mamma har min man bytt knä och får nu komma hem i morgon så jag ska in till stan för att hämta honom. I samma veva hämtar jag upp den yngsta från universitetet och innan dess har jag då hunnit skjutsa in henne på morgonen, tittat på lägenheten, hem med hundarna för de kan inte sitta i bilen medan jag hämtar mannen. Om planerna funkar så ska jag in till stan igen för flytten, tja sen hinner jag nog inte mera.

Ska i alla fall bli skönt att få hem mannen även om han kräver lite uppassning ett tag, men han är ju tjurig så det blir nog bra. Hoppas nu bara att han slipper all eländig värk som han dragits med så länge.

Tur att jag var så klok att jag tog några semesterdagar den här veckan. Nu ska jag nog dra iväg.

När blev mamma sjuk ???????? Del 3

Nu har det gått lång tid sedan sist och jag ska summera det som hänt.

Mamma hamnade på äldrepsyk och ville från början inte ha besök och det får man ju respektera, men det var inte kul. När hon legat där en vecka och genomgått scanning av hjärnan och börjat få neuroleptika blev hon bättre men så kom samtalet: hon hade ramlat och brutit armen. Man trodde inte det var sant och vi blev så bedrövade, hon låg som ett kolli i flera dagar men började komma till liv. Så beslöt vården att flytta henne till Psykgeriatriken för de hade sett tecken på demens som skulle utredas vidare.

Men mamma tålde inte flytten så hon blev sämre, att se henne ligga med blöja och armen i mitella var inte heller det så upplyftande. Medicinerna drogs ner till ett minimum och neuroleptikan drogs in, detta med tanke på att de inte visste vilken demensform hon hade. Vid en speciell sort var det livsfarligt att äta den, lewy-body heter den. Vissa dagar varhon helt klar och andra svamlade hon om de döda och man visste inte hur man skulle bete sig. Fler undersökningar och sedan kom de fram till diagnosen demenssjukdom, antingen Alzheimer eller Lewy-Body Demens (LBD).

Det blev då aktuellt med en vårdplanering och vi hade börjat inse att det bästa vore ett särskilt boeende där det fanns tillsyn dygnet runt, nu var det upp till kommunen att ta beslut i frågan. På mötet var sköterskor, min syster , en från kommunen och jag. Familjen trodde att det skulle bli svårt att få in kommunen på vårt spår, men det visde sig att ingen övertalning behövdes. Nu är det bara att vänta på ett boende och under tiden får hon vara kvar på Geriatriken vilket känns tryggt för oss anhöriga, men mamma vill bara hem. Fast under sina bra stunder förstår hon att det blir bättre för henne.

Nu kommer jag att skriva mera om hur allt är med henne och mina egna känslor och funderingar, ska försöka förklara lite mera vad demenssjukdomen innebär när vi får veta vilken av dem det är.

När började mamma bli sjuk????? Del 2

Under loppet av två veckor började mamma bli konstig. Hon sa en massa som inte stämde och ringde min syster halv tre på natten, pratade en massa galamatias om nära och kära som dött sedan länge. Speciellt om pappa, att han hade ett meddelande till oss barn, min syster hakade på och anlitade ett medium. Jag kunde vända mamma och få henne att inse att det bara fanns i hennes hjärna, följde henne sedan till vårdcentralen som tog en del prover. Sedan brakade helvetet löst.

Fick ett samtal från mamma som inte liknade något annat jag fått, allt hon sa var bara svammel och ingenting man kunde ta på allvar. Eftersom klockan var halv ett så väntade vi till dagen efter och då for min man o jag in till henne i lägenheten. Efter 10 minuter visste jag att hon måste in för att få vård, tog x antal timmar och x samtal för att få veta vart vi skulle vända oss. Det slutade med att vi skulle in på akutpsyk med henne och det var inte det enklaste. Antingen skulle vi vara tre personer med i bilen om vi kunde få med henne frivilligt eller tvångshämtning av polis. Glädjande nog kunde vi lura i henne att hon var tvungen att ta ett nytt urinprov.

Medan vi väntade mellan samtalen och kunna bearbeta mamma så att hon skulle bli samarbetsvillig  så fick man en inblick i hennes tankevärld.

Alla döda samlades på ett ställe och fick genomgå en operation för att bli levande igen, bara bålen, armarna och ett opererat huvud med hjälm var kvar. För att ta sig fram hade de fått ett par skidor fastsatta. Pappa var hela tiden närvarande men "gömde sig" för mig och min man, mamma försökte få honom att visa sig. Hon pratade med honom, hade dukat fram mat i sovrummet.

Nu var det dags att komma iväg till akutpsyk där vi blev mötta av personal.

När började mamma bli sjuk????? Del 1

Under några veckor har livet sats på ända, saker man trodde att man visste var helt annorlunda. Mamma har blivit sjuk.

Troligen inte den första mamman och inte den sista men hon är min mamma och jag hatar att se henne som jag såg henne idag. Sovandes i sängen utan löständerna och med blöjor som för en månad sedan var  helt otänkbart.

Vad har hänt? kanske du undrar, det gör faktiskt jag också.

För att börja någonstans så blir det under mars/april 2013. Vi upptäckte att mamma hade en vattenskada i köket i sin tvåa på andra plan, vilket innebar att hon fick bo hos vår familj i fem veckor. Om jag påstår att det var trevligt och rart varje dag så ljuger jag, mamma med sina gå-i-säng-ritualer som innebar 5-10 vändor mellan rum, toa och kök, våra helt annorlunda vara-tillsammans-i tysthet. Mamma älskar att prata och berätta om gamla tider, vi har egentid men tysta tillsammans (korsord o dator). Detta krockade såklart och mamma kände sig väl också onyttig och längtade hem, trodde ändå att vi skulle fixa det här. Men icke....

Kom hem en kväll efter jobbet och fann en mamma som packat ihop sina ägodelar och skulle hem, försökte vänligt men bestämt få henne att förstå att utan spis och övrigt som hör till ett kök så gick det inte. En elak mamma som inte skrädde orden tog till orda och sa att min man inte ville ha henne där och att hon kände sig ovälkommen, de hade bråkat. Denna kväll skulle jag ta adjö av min bästa granne som skulle flytta så jag sa till mamma att jag skulle gå dit och sedan skulle vi prata allvar, förbannad blev jag över att två vuxna människor inte kan komma överrens.

När jag kom hem hade hon lugnat sig och när jag frågade henne om jag skulle skjutsa henne till min systerdotter så ville hon stanna. Hon började gråta och bad om ursäkt, jag försökte förklara att hon var som två personer, en snäll och glad och en som bara skällde och var arg. Att hon övertolkade det som sas och vände det fel.

Hur som helst blev vi sams över denna händelse och vi klarade fem veckor med mamma inneboende, men tufft var det för alla involverade.

Så kom erbjudandet av hyresvärden att få flytta ner till bottenvåningen i ett annat hus på samma gård, det tyckte vi ju var toppen, eftersom hon har rullator och det är jobbigt för henne i trappor. Tänk om vi hade vetat vad vi vet idag, även om systerdottern (V) varnat för att situationen som vi nu hamnat i skulle kunna ske.