Historiens början

I dag har jag inte varit i någon större energigrad,min värk har gjort det svårt att orka.

Men för att börja från början med min historia, har inte bestämt mig för den korta eller långa versionen än. Ok vi tar nåt mittemellan.

Allt började nog att uppenbara sig när min kropp inte orkade vara duktig och bäst i allt jämnt, det tog på krafterna och att dessutom jobba mer än heltid för det mesta gjorde inte saken bättre. Men detta fattade ju inte hjärnan utan fortsatte att tycka, fast ett obevakat ögonblick tog den inre spärren kontrollen. Då brast allt och näsan stod i klinch mot den beryktade väggen, men kraften var turligt nog inte tillräcklig för att gå igenom men en skrapa blev det.

Hjärnan fattade ingenting och slog ifrån sig och la allt skit på kroppen, som inte var på humör. Ok, tänkte kroppen, är det så du vill ha det så... Jag har nog något i bakfickan som jag kan plocka fram, jag vill inte kämpa mera.

Hjärnan blev alldeles ställd när det började göra ont både här och där i kroppen.Detta hade funnits i systemet ett tag och nu när ingenting fungerade i samarbetet så kunde det dyka upp sakta men säkert. Det djupa inre visste inte hur detta skulle hanteras och ju mer ont det blev och ju mer det spred sig i kroppen blev "Det inre" deprimerad. Sedan blev det ännu mera värk som gjorde det inre ännu mera ledsen, så föddes den onda Spiralen. Den som gör att det ena gör det andra värre och sedan det ena igen osv.

Därför blev det en helhet av tre delar, oro/ångest, stress (yttre o inre) och en latent liggande värk. Det här har jag nu levat med i ca åtta år nu och kommer att få göra det resten av livet. Så nu är det upp till mig att göra det bästa av situationen, för att läga sig ner och ge upp är det sämsta man kan göra.

För sju år sedan började jag rida och lärde känna ridläraren personligen, fick då möjligheten att vara där någon dag i veckan. Då mockade jag lite skit, snackade en massa och hade kul, detta var en mycket bra medicin. Hästar ger ett stort lugn för man kan inte stressa med dem för då kan man inte rida utan att falla i backen.

En annan av mina egna rehabidee´r var min trädgård, den kan man inte stressa på för det växer inget fortare för det. Glädjen av att se något gro från frö och sedan blomma är enorm och det ger tillfredställelse.

På vintern har jag funnit att samlandet och odlandet av saintpaulier ger tålmodighet, för man väntar och väntar och vet aldrig hur länge. Men till slut dyker först småbebbisar upp för att växa och till slut kommer den allra vackraste blomman fram ur sin knopp, då känner man sig lugn, tillfredsställd och tålmodig. Det behövs pluss en stor portion av tur blandat med viljestyrka för att klara av sjukdomens baksida......omgivningens dom........

För säga vad man vill, den gamla klyschan är alltid aktuell "Man måste vara frisk för att klara av att vara sjuk". Man MÅSTE vara stark för att klara av sjukvården, läkare, försäkringskassan, arbetet´s inställning och försäkringsbolagen. De har alla var sin tolkning och det gäller att hävda sin rätt.

Heja på alla sjuka!!!!

Vi hörs