John Blund

Nu är jag less på att inte få sova en hel natt i lugn och ro. De senaste veckorna har jag vandrat runt i huset, bytt säng men ändå inte kunnat sova som man ska. Kan inte hitta någon förklaring annat än mina bekymmer med kroppen och det tär verkligen, borde ju vara van.. Mannen säger att det är för att jag sover för länge på morgonen men det gör jag ju eftersom jag inte sover på natten.   Detta med hönan och ägget, vilket kom först.

Det jag nu är rädd för är att en utmattning blir kontentan av det hela, vissa tecken finns. Orkar inte med hemmet, knappt min trädgård, gå ut och gå med hundarna finns knappt på kartan, det som fortfarande är kul är att sy. Men det finns dagar då inte heller det känns lockande för jag orkar inte, känns som att all kraft och energi går åt till att jobba min halvtid. Det ger då skuldkänslor för att jag inte gör något åt hemmet.

Varje liten sak som måste göras blir till stora berg att bestiga, hjälpa mamma, hjälpa döttrarna,göra ärenden, shoppa, städa, diska, till och med att bara vara. Det sistnämnda måste jag nog träna på med hjälp av avslappning. Den enda som verkligen förstår mig och mina tankar är yngsta dottern som själv har problem med olika saker, det är skönt att vi kan förstå varandra i alla fall.

Vilket gnällinlägg detta blev men måste få lite utlopp för mina tankar, ska försöka skriva något roligare sen.

Tjingeling!

Uppdatering

Att ha en man som blivit pensionär kan bli jobbigt. På vintern funderas det och kluras på vad som kan bli projekt och det första var att fixa till vårt "tillfälliga" förråd. Vi behövde ju inte ta i för att riva det kan jag ju säga.

Sedan skulle det ju byggas upp igen, men mannen tyckte att ska man liks bygga kan man ju bygga ordentligt. Det blev garagestorlek kan man ju säga. Hade man vetat vad det innebar skulle man nog backat. Förra sommaren byggde vi upp det och i år har vi isolerat, lagt golv o tak, satt upp väggar och målat.  Jobbigt men det blev så bra.

Början på allt. Det byggs på gaveln

Tänk att jag som är så höjdrädd har stått på alla möjliga stegar och darrande gett mannen ett handtag, det skulle sågas och spikas och fästas.

Här målas brädorna som ska ligga under utskaget.

Det börjar ta form och man ser ljuset i tunneln.

Vi bytte ut dragporten mot vanliga garagedörrar i somras. Ingen dans på rosor att montera detta monster, blev instängd och fick kravla mig ut genom hålen i golvet. Lite panik för jag skulle ju till jobbet.

Kämpade oss igenom att göra ett klinkergolv, det var en upplevelse. En massa lager med underlag, primer, lim och sedan kakel och fog...pust.

Men nu är det klart och vi blev nöjda. Har tyvärr ingen färdigbild ännu, men den kommer.

Tjingeling!!!!

Nu är vi helt färdiga.Y

Som sagt, helt färdiga är vi. Vill inte se ett slippapper i ögat på läääääänge. Allt började med köksön som vi tyckte skulle vara bra, men det innebar att köksbordet inte fick plats i köket så vi bar ut det till vardagsrummet.

Den äldsta var hemma och hjälpte till.

När köksön var klar så blev vi på  det klara med att så skulle det bli, men bordet rymdes ju inte i vardagsrummet alls. Det löser man med att slå ut en  vägg för att det skulle bli större. Detta arbete började 14-11-21, är man klok alltså. Så nära jul kanske man inte ska börja ett sådant arbete.

        

Väggen revs, det målades tak och byggdes till i tak och golv för att övergången skulle bli bra. Sparade lite elutag som byggdes in i en stolpe som gjordes lite fin med en överhandsfräs. Väggar befriades från tapeter och spacklades, slipades och spacklades igen. Nya tapeter inhandlades och sattes upp, lyckligtvis var det bara fondväggen som var mönsterpassat. Den andra tapeten var med vit struktur och hela valprocessen styrdes av den yngre dottern. Vi var visst hopplösa inredare tyckte flickorna. Mitt i all denna röra gick centraldammsugaren sönder, tur vi hade mammas gamla elektrolux.

                                           

Lampan ovan har min kreativa yngsta dotter målat över den fula skärmen. Målning av lister fixade jag. Båda döttrarna hjälpte till med färgval och utformning.

Nu ska jag försöka hitta lite tid för julbak och godisfixande. Tänk om man skulle göra polkagrisar igen, det är ju så gott men hemska att göra. Då måste man vara ensam och det är svårt när man har en pensionär hemma. Det är nog också en förklaring till alla projekt vi gjort sedan i våras. 

Nu ska jag hitta mig nåt gott, för kaffe finns inte färdigt än.

Tjingeling!

Tidsoptimist eller bara knasig :)

Tja, vad ska man säga. En och en halv månad innan jul satte vi igång med att renovera hemma och allt började med en köksö.

Bordet upp och ner för att byggas på lite på höjden.

Vi köpte ett gammalt skrivbord på återvinningen, målade vitt och satte på skivor som såg ut som pärlspont. För att få en snygg skiva investerade vi i ett ekbord på en second handbutik som vi satte fast.

Det färdiga resultatet i en kaosartad miljö.

Har använt ytan när jag bakade lussekatter och jag njöt av att ha plats med alla plåtar och karotter. Kanske man börjar baka lite mera nu....eller?

Nu blir det lite kaffe.

Tjingeling!

Är jag egoist?

Mamma har nu bott sen i oktober på boendet hon har och allt har flutit på bra i början, Vi fick till det så fint i rummet och hon verkade nöjd. Men så plötsligt började hon plocka ner alla kort och tavlor från väggarna, vi kommenterade det inte vidare eftersom vi inte vet om hon blir jättearg. När hon fick veta diagnosen så började hon att hänga upp dem igen och vi trodde allt var bra.

Men så började hon att packa och hade för sig att hon skulle flytta, att min bror ordnat lägenhet och att allt var klart. Sedan har det exalterat och de flesta av hennes saker är nedpackade och det går inte ett besök utan att hon tar upp detta med att flytta. Hon blir arg om man motsäger henne och säger att det inte finns med i planerna och att hennes hjärna spelar henne spratt. Hon brukade skämta om hjärnmaskar när hon låg inne för utredning men nu funkar inte det längre, nu har hon ingen förståelse att hon har problem och blir arg, sur och irriterad om hon inte får sin vilja igenom. Till ex vill hon ha en massa pengar lösa och förstår inte att personalen på boendet inte vill det för hennes egen skull, så att de inte försvinner.

Så för ca en vecka sedan ringde enhetschefen och pratade om det här med att mamma vill flytta, eftersom mamma då uttryckte att hon ju var myndig så kan visst inte chefen bara låta det vara utan. Det innebär att det ska utredas vilket behov mamma har och om hon kan bo i ett öppet särskilt boende, där hon nu är går inga dörrar ut "till frihet" att öppnas, hon vill även ha en liten kokvrå. Mamma tycker att det är som att sitta i häkte som det nu är, hon trivs i boendet och med personalen, problemet är frihetsberövandet. Nu har E-H varit i kontakt med alla oss syskon och fört fram det här, det ska bli ett möte med oss, mamma och socialtjänsten (tror jag) anser de att mamma fixar ett annat boende så blir det så.

Nu till mina egna tankar Å ena sidan...

 Vill jag att mamma ska flytta och bli sjuk igen i  hallucinationer från helvetet, kommer det då att finnas personal till hands eller sitter hon själv i sin lilla lya rädd och utlämnad? NEJ, det vill jag inte. Jag vill inte heller att hon ska proppas i en massa lugnande för den saken och jag vill inte vara ute och leta efter henne när hon inte hittar hem eller finna henne på akuten efter att ha blivit överkörd av en bil. Det känns inte så roligt att ligga sömnlös och undra hur det är, eller få telefonsamtal kl 03.00 som styrs av vanföreställningar och hallucinationer. Man måste då lämna pengar till henne som hon handlar upp i alla de konstiga saker,pengar som hon inte har full koll på.

Å andra sidan

Vill jag att mamma ska få ett människovärdigt liv de sista åren? Ja, om hon klarar av ett "fritt" liv med allt vad det innebär, visserligen lagas frukost, lunch och middag, medicinen delas ut, men..... Vad händer om mamma inte själv går till matsalen, är det någon som hämtar henne eller ser till att hon äter. Kan man lugnt lämna henne i vården ... hmm...

Jag vill ju bara min mammas bästa, eller är jag bara en egoist som vill slippa ansvar.

Med tanke på att mamma är som ett barn, tjurig o trumpen om hon inte får som hon vill. Kan få folk i de flesta fall dit hon vill och är väldigt bestämd i sin uppfattning om saker och ting. Om man inte känner henne och vet vilka i hennes omgivning som är döda så kan man inte tro att hon är sjuk. Hon har "besök" av döda släktingar, döda som återuppstått i annan skepnad, konstiga rörsystem som dessa kommunicerar med och hon har en "chef" på toaletten som bestämmer t ex att hon inte får ha på ljudet på radio o tv mm. Hon försvinner in i en bubbla, i sin egen värld, oftare och längre stunder. Hennes problem med syn och hörsel ställer också till det för henne.

Tja, jag vet inte...... Är jag egoist.    Blir inte lika klok som en.....

Nu ska det tränas.

Tja, nu får man väl ta det lite lugnt från början i alla fall. För att ta detta från start så har jag ju gått hos en sjukgymnast och fått behandling med laser, vilket har hjälpt mig mycket. Men nu vid senaste läkarsamtalet så sa läkaren att det inte var meningen att jag skulle få det hela tiden så jag tog upp det med sjukgymnasten vid besöket i kväll. Då fick jag veta att den hc som jag har nu bara har en viss kvot från landstinget för viss behandling och då förstod jag hur det hängde ihop.

Jag fick i alla fall lite tips på övningar att göra i varmvattenbassäng, eftersom det är lite joxigt att få ihop det med arbetstider mm så ska jag försöka göra det själv. Det är även svårt att få tider i vattegympagrupper som håller till i vatten.

Fick några andra bra tips också för att hitta balanspunkter. Det ska nog gå bra det här men nu ska jag ha kaffe.

Tjingeling!

Mysigt ändå

Det kan ju vara ganska mysigt ändå när man beger sig ut i vinterlandskapet, nu extra skönt när man kan ta en liten sparktur med de små lurviga vännerna. Nu är ju dessa bilder från lite tidigare i år så vi var ute på elljusspåret och promenerade, dagens före är lite mera blött, kompakt något mera snö så jag ids inte gå upp dit nu.

Tur är ju att vägen är lugn just till de inre delarna av vår del av byn så det är mycket rogivande att gå där, värre ute på storvägen.

Mikko och Skorpan kan ibland vara lite tjuriga och vill inte gå ut i blötföre, men med lite tvång går det och sedan är det bara kul tycker de.

Har kommit på att om jag för över bilderna med telefonen och skriver inlägget sedan i datorn så blir det mycket lättare, om datorn bara hänger med i alla fall. Så om mina inlägg ser lite lustiga ut så kan det bero på handhavandefel :).

Nu ska jag vandra iväg till en fika.

Tjingeling!