Batteriladdning

Sjukskrev mig och har nu varit hemma snart en vecka, gud så skönt och välbehövligt. Nu känns det ganska bra att jobba i morgon och det var länge sedan den känslan fanns, har försökt att komma ifatt här hemma och få mammas sjukdom ur fokus ett tag. En i vårdpersonalen sa en bra sak -Ta hand om dig själv så tar vi hand om din mamma. Det var så himla skönt att höra de orden.

Nu ska jag skriva om lite annat också, t ex att jag just kommit på att det är första advent till helgen och julen kommer med stormsteg. Vi har ju inte julklappar (konstigt att det ändå ligger några under granen) men man ska ju pynta. Då kommer den stora frågan Var är de? och -Vilken stil ska jag ha, den röda eller frostiga?

Som vanligt gräver man väl fram allteftersom, adventsstakarna har jag en aning om var de är och sen vet jag inte hur mycket man ska ladda. Känner faktiskt för en vit och frostig julstil, det känns lite krispigt och lätt, men den traditionella röda julen är ju så himla varm och omfamnande. Tja det blir väl precis som alla andra år, granen kläs i allt vad huset har att bjuda på i färgväg, tomtar lite varstans (har man tur hittar man sen alla innan midsommar),samt de säkert snart 50-åriga julgransljusen som jag tror att vi alltid haft.

Traditionen av hur pappa la ut hela slingan innan fastsättandet, koll om alla lampor var hela och sedan den mycket viktiga ordningen som de skulle sättas fast. Med tanke på att pappa i princip alltid smakat av julsnapsen vid detta tillfälle gick det ändå bra och när ljusen var fastsatta så var det min tur att göra resten av dekoreringen. Vid det laget låg pappa i soffan och tittade ev på tv (eller sov). Detta hände alltid kvällen innan julafton, möjligen en eller två dagar innan och så är det hemma i min egen familj nu också. Nu när mina barn är utflugna så frågar de varför och kan inte förstå detta för alla andra tar in den mycket tidigare, tror inte dessa traditioner förs vidare.

Nu blir det kaffe.

Tjingeling!

Varför just mamma?

Allt har gått som på räls...ett tag...men sen spårade tåget ur. Mamma var till och med hemma och åt tårta på min o F´s födelsedag, visst "försvann" hon men kom lätt tillbaka. Så började hon bete sig lite underligt igen och vi tog det som normalt för mamma. Men när min syster kom från sthlm så började läget att förvärras snabbt, nu menar jag ju inte att det berodde på min syster, hallucinationerna och vanföreställningarna blev fler och fler.

Kände att jag ville se själv med egna ögon hur hon hade det, svårt att ta in allt när andra berättar. Tog i alla fall ledigt från jobbet på torsdagen för att umgås lite med henne. Kunde prata lite med henne så surrade hon till det. Alla tavlor var nedplockade, täcket var hoprullat i en påse under bordet och hela hon visade hur trött hon var.

Fick veta av personalen att hon stått i korridoren bakom en gardin och gråtit, varit rädd och ledsen. Det förstår man när man vet att hon upplever hur det är dödsskjutningar och jakt på henne. Blev också upplyst om att en anhörig hade höjt rösten åt henne för ca tre veckor sedan, då visste jag vad som startade denna psykos. Min mamma är en snäll, hjälpsam människa som tar illa vid sig av att bli bemött på ett sådant sätt, denna anhöriga borde inte få komma in igen. Mamma ville inte vara ute i samlingsrummet mer än nödvändigt och blev sakta men säkert sämre.

For iväg för att köpa lite frukt till henne och när jag kom tillbaka hittade jag henne i ett litet rum där de brukar ha möten, där var svart och i skydd bakom en stol och under en kofta satt min mamma. Hon ville jag skulle gå för snart skulle de komma för att skjuta henne, jag sa att jag skulle kolla med v. Tog några lugna andetag och gick sedan in igen och sa att personalen jagat bort dem och att jag inte kunde se några längre.
- Är det över? frågade hon.
- Ja, det är över nu mamma, svarade jag. De sitter och äter i godan ro just nu, ska inte du också ha lite mat.

Hon gick med på detta och fick maten in till rummet. Hon började svamla lite men jag kunde prata bort det och när jag gick verkade hon lugnare. Tog ändå kontakt med Psyk-akuten och de tyckte hon borde komma in, så jag planerade att göra så på fredagen. Men när blir något som man planerat?....

Fredagen:
Mamma var redo för att åka in på lassa men så ringde syrran, geriatrikläkaren hade ringt till henne och sagt vilken diagnos hon fått och att hon skulle få en medicin som skulle mildra hennes h-o-v. Sedan k ommer jag inte ihåg turordningen men det ringdes en hel del till akut-psyk, äldre-psyk, geriatriken och ingen visste någonting om någon medicin. Mamma listade ut att det vat på psyket vi skulle och började jaga upp sig och jag ville inte stressa henne så när boendeläkaren sa att hon fått medicinföreskrifter så slopade jag det projektet.

Underligt är att boendeläkaren skrivit två brev till geriatriken för att få hjälp och under en vecka inte hört något. När jag ringer första gången så har remissen just kommit (torsdag) och läkaren skulle få det, men det kunde ju ta några dagar. Jag underströk då att situationen var akut och det gick inte att vänta. Tydligen var det därför som läkaren ringde tidigt (ca 08.00).

Har hälsat på henne idag och då satt hon i dagrummet och sov, ville inte väcka henne utan frågade personalen om hur det verkade om medicinen hjälpt. Men inte ännu i alla fall, fortfarande lever hon i mardrömmen om att någon är arg på henne och att hon ska skjutas.

Vilken diagnos det var??....Jo, den vanligaste av dem alla, Altzeimers. Tydligen i ett tidigt skede men med psykoser som följd.

Lite julkänsla

Idag har jag klarat av det första lussebaket och dessutom petat in lite arraksbollar, så känner jag att det måste göras lite kusar. Tja, anisringar då, kärt barn har ju många namn.

Har på ljusslingan i växthuset också och det ser så mysigt ut, fåglarna flaxar på runt deras matplats så till den milda grad att det får fyllas på väldigt ofta. Får väl se om de stannar kvar när grannen börjar mata dem. Nu saknas bara lite snö, med betoning på lite, är ingen större älskare av snömassor direkt. Men litegrann för ljusets skull.

Sedan håller jag på att repa mig efter allting som ska ordnas för mamma, adressändrin, flytt och en massa andra papper som ska hit och dit. Men nu är hon inne i boendet även om inte hon är helt nöjd så känns det bra för oss anhöriga, det är ett fint ställe och personalen är trevliga och hjälpsamma.

Hundarna har vägrat gå ut i det gråa regnandet men ikväll blev de tvingade till en promis. Mikko gillade inte det men det var så skönt att gå ut efter värmen i köket, jobbigt att baka men gott.

Nu ska jag ta mig något gott så

Tjingeling!

Vi vill inte gå ut i rusket...Snääääääääääääälllla!!!