Värsta dagen den 29/4

Vissa dagar borde man ligga kvar i sängen och njuta av sömnens sötma, men dessa dagar är sådana man måste iväg.

I går skulle jag vara på min BKB-kurs vid 10.00, men först måste jag lämna min vovve hos mamma.Vi bor ca 2.5 mil från min mor och därifrån till sjukgymnasten är det väl ca 1 mil.

På kursen koncentrerade vi oss på oss själva och lärde oss hur man ska lyssna på sin kropp´s signaler, denna dag var det bortkastat i alla fall för stressigare dag kan jag leta efter.

Nåja, efter detta skulle jag hämta min äldsta för att skjutsa henne till mitt jobb där hon skulle börja träna i kassan, men vad hände. Jag hade glömt hennes jobbarkläder, detta innebar en resa hem för att hämta dessa. En lång väg kändes det som, men lämnade henne på jobbet och hämtade hunden en timme försenad. Skulle då skynda mig hem för att laga middag, själv skulle jag börja jobba fem på kvällen, vad händer. Bilen börjar att tokvarva inne i stan, fick skämmas och utanför stan var det bara att stanna.

Ringde veran som kom och hämtade mig och skjutsade mig hem till henne, där fick jag låna en bil. Kruxet var bara att hon bor i totalt andra änden av stan så det kostade kanske 45 minuter. Nåja, jag kom mig äntligen hem och började med maten i all hast, då ringde min yngsta. Hon fick inte igång mopeden och befann sig på skolan. Fick stänga av plattorna och dra iväg till sta´n igen en massa mil, typiskt nog så hade mopeden startat just när jag kom dit. Tankade så att jag kunde komma hem, hem klä om inför jobbet och slutföra maten (mycket mör Kyckling).

Kom fram till jobbet och kom då på att jag inte hunnit äta något på hela dagen, köpte en grillkorv och slängde i mig den i all hast. Sen var det bara att jobba i godan ro, det fanns bara ett problem till, min man.

Efter flera försök att kontakta honom för att berätta om att vår bil var ute på drift glömde jag helt bort att han borde veta. Dessutom antog jag att våra barn skulle berätta, men icke. Trött och slutkörd kom jag hem och helt appropå nämnde bilen, då upptäckte jag att han inte visste. Detta innebär lite högljutt skrikande och skällande, men vi for i alla fall och skulle hämta hem bilen. Då min man startade den så puttrade bilen så förnöjt och vi kunde köra hemåt, äntligen. Det är tur att min man´s humör är väldigt bra på så sätt att det går fort över.

Äntligen hemma, äntligen sova, äntligen slippa stressa mera denna dag.

Tjingeling!

Ridning m m

Ännu en helg har seglat förbi, fattar inte vart de tar vägen. Men jag har ändå varit ganska effektiv i helgen efter min sega fredag. Allt på min lista är nu klart och klappat, det värsta är ju att jag ser en ny lista segla fram ur dimman. Men den tar vi en annan dag.

Har ridit ikväll och det gick riktigt bra, klarade t o m av en skänkelvikning utan vidare. Det kan jag inte förklara vad det är, fattar knappt själv, men hästen ska gå halft sidledes framåt, enkelt uttryckt. Det är så skönt att rida för man rör på sig på rätt sätt, gör man inte det blir man påmind och det är bra. Men man måste hålla tungan rätt i munnen, styra hästen, ge rätt hjälper och andas. Detta bör man göra samtidigt annars vet man aldrig var man hamnar. Även om man nu är kvinna och kan göra några saker samtidigt så är det inte lätt att blanda in både kroppen och hjärnan i de olika delarna. För man kan ibland inte låta bli att tänka på tvätten därhemma mitt i allt.

Tittade ut över min trädgård i morse när jag satte mig på altanen, lyssnande på fågelsång. Fågelsången är ju mysigt så här på våren, den bådar om ljusare tider. Men den stackars trädgården står i sin trasiga vinteroverall och vill ha hjälp att klä om. Det ska jag med glädje hjälpa till med, man blir rikligt belönad när man kan sitta i sin stolshängmatta på bron och titta ut över planteringarna. I år ska jag inte göra någon ny rabatt, bara färdigställa den jag började på i fjol och förbättra den äldre delen av den jag redan har.

Trädgården blir aldrig en belastning för den har tid att vänta ett bra tag på saker som ska göras.

Nu ska jag nog fika lite.

TJingeling!

I dag, eller kanske i morgon?

Nu är jag verkligen inne i ett stim av känslan "göra det sen". Som ett exempel har jag omskolningen av mina plantor, (ja, jag vet att jag är tjatig..)det var ett helgprojekt. Har jag gjort något?... Nejdå, allt annat så nu har jag bara i morgon på mig för söndag är jag upptagen och sen jobbar jag hemskt mycket i veckan. Vad jag gjort i dag?....

Först upp 06.15 för att få iväg den yngsta till skolan, sen iväg till stan strax efter för att skjutsa mamma till vårdcentralen, satt och surrade med henne en stund och drack kaffe. Sedan den roliga mathandlingen inför helgen, turligt nog hade jag med mig en lista i alla fall. Sedan fick jag komma mig hem där jag hade tänkt följande:

* Bada hunden, den ska vara vit men är mera åt det mörkgråa hållet.

* Hänga upp tvätten jag tvättade igår.

* Omskola plantorna klart.

* Laga middag, det hjälptes vi åt med faktiskt. Grillade.

Det är säkert en del som jag glömt, men då var det väl ingenting viktigt i alla fall. Men vad hände, jag såg soffan i ett töcken och landade i den och då var jag ohjälpligt fast i sömnens värld. Vaknade i tid till middagen i alla fall och hann faktiskt vara ute i det vackra vädret vi haft i dag.

Nu borde jag ju beta av lite saker i morgon, men de blir säkert uppskjutna igen och varför blir det så här. Antagligen för att min kropp inte orkar med riktigt som den ska just nu och att jag driver på mig själv för mycket. Man får väl ta en "tänka på sig själv stund" i morgon, just ja, kanske ska ta det ikväll så det inte blir en "göra i morgon sak" också.

Ska kanske bada hunden nu när han ska in, han är ju inte så stor så kanske.....

Tjingeling!

Tuggummisegt

I dag har det verkligen varit en seg dag, jättetrött, ont överallt och totalt ofokuserad. Men jag anar två stora bovar, bovar som jag tycker så mycket om nämligen ridningen och sjukgymnastiken.

Jag är oftast ledig måndagar och då är det ridning ca 10 veckor höst o vår, det går någorlunda att orka med, men nu har jag en till grej. På Tisdagar går jag i en grupp som ska lära sig basalkroppskännedom (bkk), det är en häftig grej att hålla på med. Tyvärr blir det lite väl mycket att hålla på med båda sakerna på samma gång så jag blir bara tröttare och tröttare, men det är ju så kul.

Bkk går ut på att man ska lära känna sig själv och sina gränser, att hushålla med sina resurser och att tänka på sig själv för en gångs skull. Lite svårt att förklara. När jag var på smärtrehab fick vi göra detta som en del i programmet och där sa en tjej så här:

- Man kan inte svara när folk frågar vad vi gör, det skulle bara sluta med att andra tror att vi är med i nån sekt *s*.

Nåja, bara jag nu har vett att lägga mig i tid och inte sitta framför datorn eller dumburken så kanske jag klarar nästa dag också. Fånigt egentligen för jag jobbar bara fem timmar i morgon, men å andra sidan så känns de som 8 timmar.

Får nu hoppas att jag inte är så himla morgonstel imorgon för då kan jag kanske orka kliva upp när flickorna far till skolan. Min syster har troligen Psoriasis artrit och gu vet om det är det jag har, men det bryr jag mig inte om nu.

Dags att göra som hunden och nanna en stund, ska bara dricka upp kaffet först.

Tjingeling!

Äntligen

Jag säger det precis som gert fylking sagt högt och tydligt, äntligen!!! Äntligen har man fått se sol två hela dagar och det håller visst i sig över helgen, och då är jag ledig turligt nog. Den snö som stormade ner förra veckan har nu smält i rask takt dessa dagar och det känns så skönt, sinnena lever upp till 100 %. Tyvärr följer nu inte kroppen med i svängarna och värken ger ju inte med sig, men att bara vara glad och lycklig trots den, det ger ännu mera glädje.

Man kan ju inte bara se allt det negativa som det för med sig för då blir det bara sämre kanske, prova saker man kanske inte är säker på att klara. Gör man det så är det ju bra, om inte so what!

I dag har jag haft en trött dag, tårarna har sprutat ut ur ögonen och munnen har varit på vid gavel vid gäspningarna. Men dagen tog slut och soffan blev ett stort mål, där låg jag en stund och tog igen mig. Som tur var så hade min äldsta lagat middag så det behövde jag inte tänka på i alla fall.

Nu ikväll hade jag tänkt se lite på tv, men bara repriser på mina favoriter sänds. Lite surt men då kan jag ju sitta och blogga i stället, vattna mina "odlingar" och kanske gå i säng tidigt. Måste upp tidigt trots att jag är ledig, ska på utvecklingssamtal med min äldsta.

Nåja man ska ju fånga dagen, eller hur.

Tjingeling

April=tö och vår = falskt

Här sitter man snart insnöad igen. Det var länge sedan det var så här mycket snö vid den här tiden, jag har en måttstock att gå efter och det är ridbanan. Jag rider vår och höst och senaste åren har snön bara legat i det skuggiga partiet när vi börjat våren, detta innebär nu en massa kläder och annat bök, men det gör inget bara man får rida. Det är en perfekt rehab och speciellt om man får lära sig NH, natrual horsemannaship. Det innebär att man lär sig rida på hästens villkor och med respekt för deras språk, hörs kanske högtravande *s* men är ganska

Eftersom man måste använda sig av alla sina sinnen och hålla en stor fokus på sig själv så kan man träna sitt medvetande om sin själ och kropp. Och hästar är kräsna lärare, gör du inte rätt så går de absolut inte din väg, men lyder dig till fullo om du gör som du ska. Allt går mycket lättare om man är ett med hästen och att man finner ett inre lugn, det känner hästen och följer dig lättare. Hur man på det här sättet kommunicerar med hästen går inte att förklar i en blogg, men googla gärna. Min ridlärare försöker också att lära oss elever att andas, vilket man helt glömmer när man ska tänka på tre andra saker att göra samtidigt.

I morgon är det dags för ridpremiären och det känns kul, bara det nu kunde lägga av att snöa nu.

Tjingeling!

Floden som översvämmar mitt hem

I går var jag bara tvungen att börja ta itu med mitt hatobjekt nr:1, tvätten. Den breder ut sig och blir bara större och större, man kan inte fatta vart alla kläder kommer ifrån. Inte är de mina och inte min mans heller, ok för att arbetskläderna ligger där i högen, annat kan man ju inte begära . Men var kommer denna floda av smutsigt tyg, detta måste utredas.

Om man följer spåren bakåt kan man finna en grogrund inne på toaletten, där kan det ligga högvis med kläder. Min yngsta dotter tycker att de passar bra där på golvet i en stor hög, måste också erkänna att något kan vara mitt också men då bara av en slump. Det som är besvärligt är alla dessa högar som ligger överallt, i den yngstas rum finns knappt någon ledig golvyta kvar. Inte heller den äldsta har tvätt någon annanstans än på golvet.

Detta leder till ett väldigt stort problem nämligen följande:

Man har en ledig dag och känner i hela kroppen att tvätten måste klaras av för att inte mögla. Hela dagen ägnas åt att tvätta, vika, hänga, bära ut kläder och man börjar äntligen se golvet i tvättstugan. Förnöjsamt börjar man gå ner i varv och ser sig själv vilandes i den sköna soffan. Men då kommer chocken, den yngsta har plockat upp sin tvätt från sitt rum och man befinner sig på ruta ett igen. Soffan försvinner som en hägring och man börjar misstänksamt röra i högen. Visst låg den tröjan i tvättmaskinen i går och de byxorna är nog tvättade tre gånger denna vecka, hm. För att riktigt trycka ner sina gamla föräldrar kommer även den äldre med sin hög, aldrig blir det riktigt tomt.

Sedan orkar inte min kropp med allt hängande och vikande så det kan ju också vara en orsak så god som någon. Mannen i mitt liv pendlar ca 20 mil om dan så han är ju lite trött också.

Hur det gick med tvätten i går? Jo bra, sköljmedlet tog slut och mjuka kläder vill man ju ha så det blir nog tvätt en annan dag.

Tjingeling!

Historien fortsätter

När man blir sjuk vill man ju gärna veta vad som är fel och få en diagnos, dels för sin egen skull men också inför alla andra. Arbetgivare, försäkrings-
kassan, släkt och vänner vill alla veta vad som är orsaken till ens problem och svårigheter, men orsaken kan vara svår att få fram.

Första hindret är du själv.

Att fatta att man är sjuk när symptomen inte gör dig direkt sängliggande kanske, eller när man tänker att man är oumbärlig på jobbet och ingen annan kan göra jobbet lika bra. Allting handlar om att ge efter och inse sina begränsningar vad de än må vara, den processen kan ta några år, det vet jag. Tiden kommer till slut när man måste söka hjälp och då kommer:

Andra hindret är sjukvården.

För det första måste du få en tid och hoppas att få den inom en snar framtid. Sedan är det bara att hoppas att man får en bra läkare och som finns kvar inom vårdcentralens väggar ett tag. Imitt fall hade jag flera olika läkare från början och när jag fick en stadigvarande var han inte klok. Jag kom med flera förslag som kanske skulle göra mitt liv lättare, men icke. Visst fick jag alla remisser jag behövde under resans gång, men när läkaren sa att om jag gick ut på promenader, gick ner i vikt då skulle jag bli bra i huvudet. Några av de läkare jag mött har ansett att det hela är psykosomatiskt och att jag bara inbillar mig. Efter detta möte bytte jag läkare och fick en helt underbar sådan, efter ca6 år började jag få förståelse och hjälp. Fick gå ett program på smärtrehab och det fick mig att inse vissa saker och bli medveten på ett annat sätt.

Istället för att stuva undan smärtan bör man släppa fram den och låta kroppen lyssna på signalerna den får. Annars kanske man överanstränger sitt ömma område och får ännu mera ont. Ett exempel är att istället för att dammsuga hela huset kan man avbryta och fika lite, eller göra någon annan syssla. Att lägga upp livet på ett annat sätt än man är van, det är inte lätt. Jag var en helt annan person än den jag trodde att jag var och resan genom programet var inte lätt men lärorikt.

Tredje hindret är omgivningen.

Att försöka förklara för arbetsgivare, arbetskompisar familj och vänner hur man har det kan vara trixigt, speciellt om man inte har någon diagnos. De tycker att man ser så frisk och fräsch ut och kan inte se det man känner, och hur skulle de kunna göra det i och för sig. Det är lättare att förstå en influensasjuk människa som har 41 grader i feber än någon som har ont i hela kroppen och låtsas som ingenting. Missförståelse kan ge upphov till misströstan och kan spä på ev deppighet. Om man då kan säga att man har t ex reumatism så blir det enklare.

Fjärde hindret är försäkringskassan.

Där kan jag i mitt eget fall inte klaga på förståelse och att jag aldrig blivit nekad de olika ersättningarna. Vad jag haft problem med är handläggningstider och att aldrig ha en enda handläggare. En gång blev jag kontaktad av den jag hade då och det var bra, alltid enklare att förklara situationen muntligt. Men man behöver ju bara öppna tidningarna för att läsa om alla konstiga beslut som blir tagna inom försäkringskassan.

Jag har ännu inte fått någon diagnos, so what!

Tjao alla sjuka!