Varför just mamma?

Allt har gått som på räls...ett tag...men sen spårade tåget ur. Mamma var till och med hemma och åt tårta på min o F´s födelsedag, visst "försvann" hon men kom lätt tillbaka. Så började hon bete sig lite underligt igen och vi tog det som normalt för mamma. Men när min syster kom från sthlm så började läget att förvärras snabbt, nu menar jag ju inte att det berodde på min syster, hallucinationerna och vanföreställningarna blev fler och fler.

Kände att jag ville se själv med egna ögon hur hon hade det, svårt att ta in allt när andra berättar. Tog i alla fall ledigt från jobbet på torsdagen för att umgås lite med henne. Kunde prata lite med henne så surrade hon till det. Alla tavlor var nedplockade, täcket var hoprullat i en påse under bordet och hela hon visade hur trött hon var.

Fick veta av personalen att hon stått i korridoren bakom en gardin och gråtit, varit rädd och ledsen. Det förstår man när man vet att hon upplever hur det är dödsskjutningar och jakt på henne. Blev också upplyst om att en anhörig hade höjt rösten åt henne för ca tre veckor sedan, då visste jag vad som startade denna psykos. Min mamma är en snäll, hjälpsam människa som tar illa vid sig av att bli bemött på ett sådant sätt, denna anhöriga borde inte få komma in igen. Mamma ville inte vara ute i samlingsrummet mer än nödvändigt och blev sakta men säkert sämre.

For iväg för att köpa lite frukt till henne och när jag kom tillbaka hittade jag henne i ett litet rum där de brukar ha möten, där var svart och i skydd bakom en stol och under en kofta satt min mamma. Hon ville jag skulle gå för snart skulle de komma för att skjuta henne, jag sa att jag skulle kolla med v. Tog några lugna andetag och gick sedan in igen och sa att personalen jagat bort dem och att jag inte kunde se några längre.
- Är det över? frågade hon.
- Ja, det är över nu mamma, svarade jag. De sitter och äter i godan ro just nu, ska inte du också ha lite mat.

Hon gick med på detta och fick maten in till rummet. Hon började svamla lite men jag kunde prata bort det och när jag gick verkade hon lugnare. Tog ändå kontakt med Psyk-akuten och de tyckte hon borde komma in, så jag planerade att göra så på fredagen. Men när blir något som man planerat?....

Fredagen:
Mamma var redo för att åka in på lassa men så ringde syrran, geriatrikläkaren hade ringt till henne och sagt vilken diagnos hon fått och att hon skulle få en medicin som skulle mildra hennes h-o-v. Sedan k ommer jag inte ihåg turordningen men det ringdes en hel del till akut-psyk, äldre-psyk, geriatriken och ingen visste någonting om någon medicin. Mamma listade ut att det vat på psyket vi skulle och började jaga upp sig och jag ville inte stressa henne så när boendeläkaren sa att hon fått medicinföreskrifter så slopade jag det projektet.

Underligt är att boendeläkaren skrivit två brev till geriatriken för att få hjälp och under en vecka inte hört något. När jag ringer första gången så har remissen just kommit (torsdag) och läkaren skulle få det, men det kunde ju ta några dagar. Jag underströk då att situationen var akut och det gick inte att vänta. Tydligen var det därför som läkaren ringde tidigt (ca 08.00).

Har hälsat på henne idag och då satt hon i dagrummet och sov, ville inte väcka henne utan frågade personalen om hur det verkade om medicinen hjälpt. Men inte ännu i alla fall, fortfarande lever hon i mardrömmen om att någon är arg på henne och att hon ska skjutas.

Vilken diagnos det var??....Jo, den vanligaste av dem alla, Altzeimers. Tydligen i ett tidigt skede men med psykoser som följd.